Jag ger mig nu faktiskt. Jag ska ju köra till Gardermoen imorgon klockan åtta och om jag inte ska somna på vägen så måste jag faktiskt sova nu. Det finns verkligen alltid lite till man kan göra. Alltid något ställe där man kan torka lite damm eller plocka lite saker. Och de här miljoner fönstrena! Viss har blivit tvättade tre gånger nu. Men allt pollen verkar de aldrig bli rena. Jag har fått två psykiska sammanbrott ikväll. Jag ringde till Helena ena gången, och andra stod jag bara över diskhon och grät krokodiltårar. Men jag har mina anledningar ovanpå att det är skittråkigt att städa. Jag har sagt alldeles för många fula ord om Norge och det här huset också för den delen.

Fatta att snart sitter jag på bussen hem. Jag är banne mig på väg igen. Det känns helt otroligt ofattbart. En nystart, och som jag har väntat. Det här har jag drömt om ända sen jag låg i sängen i mörkret efter ögonoperationen och var depp. Snart är det dags att resa vidare:)



Johan skickade mig nå fulbilder så jag skulle bli på bättre humör. Har ingen aning om vilka de är:P