Efter halva køren fick jag ge upp...  men jag stannade kvar och førsøkte læra mig stæmmor genom att lyssna på de andra. Efteråt skjutsade jag hem två jenter från køren och åkte till Markus. Skulle læmna lite grejer och tænkte se Wallander dær men det blev inte mycket av. Nu ær det bestæmt att vi ska førsøka åka till Warzsawa som kompisar. Men hur svårt ær inte det?
Men resan ær inte omboknings eller avbokningsbar så vi åker.
Grejen ær ju den att vi kænner likadant egentligen, men jag tar på mig offer-rollen och nær han faktiskt kænner lika som mig så får jag panik. Han ska ju vara kær i mig! Men nej, det hær ær bra før mig. Det bæsta, jag måste bara slæppa mitt beroende av hans trygghet och all den bekræftelse jag får av han.
Det ær svårt det.