Och hær har jag suttit och predikat om hur viktig ensamheten ær før mig. Nu ær den bara farlig. Så længe jag håller mig till folk eller pratar med någon går det bættre. Behøver inte tænka. Men nu. Så fort man kommer infør dørren så kommer tankarna och sorgen krypandes. Længs golvet upp på min rygg till den sætter klorna i mina axlar och framførallt mitt hjærta.
Det ær anstrængade att inte børja gråta. Jag orkar inte. Det ær anstrængande att gråta också. ALLT påminner. Bæddade rent sængen nyss. Gjorde jag sist tillsammans med honom. Nær jag stædade lægenheten kændes det motigt, før jag ville inte stæda bort honom. Jag vill inte tvætta sængklæderna. Då ær han borta. Hans shampoo-flaska står kvar i duschen. Allt påminner.

Nu ska jag få mig ett par timmars sømn. Fast sængen, som jag næstan alltid sovit ensam i, ser ovanligt stor ut ikvæll. Alldeles før stor før lilla mig. Så vart tog den tryggheten vægen.
Ær på væg ner i det stora svarta hålet. Utan livlinor.