Giftig

Jag lever och jag var inte ens nära döden. Han är faktiskt ganska snäll idag. Kanske beror på att hans mamma har ramlat och ligger på sjukhus. Han blev liksom inte sur när jag sa att jag hade tappat bort nycklarna.
Har nästan haft ont i magen idag för jag gick bara och väntade på att han skulle skälla på mig, men jag har oroat mig i onödan. Varför oroar jag mig så mycket? Kenneth tyckte det, Boss likaså. Varför blev jag sån?

Lyssnade på p3:s webradio och hörde bästa låten på länge:)

Mange Schmidt & Petter - Giftig

Men jag lyssnar väl ihjäl den låten också.

Imorgon ska jag jobba ensam. Skönt. Tänker faktiskt vara lite duktig också, det har han tamesjutton förtjänat.

Ciao!


Kommentarer
mammselen

Så är det. Det är lika bra att inte oroa sig alltför mycket i förväg. Det som känns motigt brukar gå bra när man väl kommmer in i det, och tar en bit i taget.
Men bra att allt ordnade sig. Kanske han går att umgås med i alla fall. Liiiitegrann, alltså.
Och Duktig... det är du jämt!

2007-07-25 @ 18:57:33
irene

Tänk, han är nog en människa han också? Jag säjer som Kaj Pollac; De människor du möter har du fått för att öva dig på. (ungefärligt citat)

2007-07-25 @ 20:04:27


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Bridget

Hur var ditt liv? - Det var en storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva. Jag är så glad att jag fått leva.

RSS 2.0