Jag vet inte hur jag lyckas... Men jag tror Kejtan hjälpte till. Jag tror hon är bäst.

Jag kom för sent till flyget i Luleå. Jag fick lite skäll av killen i incheckningen. Sen tyckte han förmodligen jag var dum i huvet för jag blev så stressad av hans sätt att jag lämnade fram visakortet när han ville ha leget. Sen sprang jag till nästa station och höll på att glömma att säga hejdå till Kejtan. Så skulle jag försöka ta ur vätskan ut väskan och det var jag alldeles för stressad för så hon kollade min väska lite snabbt och sa att den var okej fast jag hade läppglans och allt möjligt där, kastade iväg en drickyoghurt till Kejt på andra sidan banden bara. Sen skulle jag ta av mig jackan och när jag kommit igenom så rusade jag uppför trappan och glömde jackan, men Kate ringde och påminde mig, för hon såg att jag glömde den. Så då fick jag smita in när en annan gick ut och så mötte jag en gubbe som sa att jag hade glömt jackan, jotack jag vet sa jag och sprang ner för trappan igen. Så jag fick tillbaka den och skyndade mig iväg upp igen. Värsta träningen. Sen fick jag ändå stå i kö och vänta.

Jag tror inte att de tror att en terrorist kan vara en sån virrpanna som jag var då. Jag ser nog inte ut som en heller.

Sen satt jag på flyget och ville bara tillbaka. Och efter det fick jag beskedet att det inte blir nå polis för mig nästa vår. Så jag deppade ihop ett par minuter men ringde Kejt och Mammselen och så sakteliga återvände ljuset till min mörka tillvaro..haha...

Fast jag som skulle skaffa kids när jag var 28-29... nu får jag ändra om planerna lite och hoppas att jag fortfarande kan få barn efter 30. Det ska man inte ta för givet!

Nu har jag bestämt mig för att plugga och möta sånt som jag är rädd för. Livet, here I come:)