Jag får höra ofta höra att jag är så himla glad jämt nu för tiden. Det är ju trevligt att folk uppfattar mig så. Jag är ofta glad faktiskt, trivs med livet. Men glad jämt är jag ju inte. Det vet ju alla som känner mig någorlunda. Idag var det Kejtans kompisar som påpekade min uppenbara glädje, och Kejt menade att det nog var Helena och inte jag...
-Är du glad jämt?
-Ja nästan, förutom när jag blir dumpad.
-Haha blir du det ofta eller?
-Tja, ett par gånger i höst allafall...

Man måste ju kunna skratta åt det va?



Det här var typ första gången. Jag lyckas klämma fram ett skratt för Kejtans skull eftersom hon låg på sjukhuset och hade ont i magen. Fast när hon fick flytta sig för ett ögonblick tyckte jag så synd om mig själv att jag la mig istället.



Nu. Sooova!