Den här dagen har varit ångestladdad och skitjobbig. Mamma har gjort sitt bästa för att muntra upp mig och har stundtals lyckats. Ibland förstående och snäll, ibland hård och realistisk. Det har vart så lätt för mig att säga att om man mår dåligt - så gör någonting åt det då! Gå inte och gnäll... Förändra! Men nu när verkligheten har hunnit ifatt mig och jag själv har hamnat i något slags djupt hål så har jag ingen aning om hur jag ska hantera den här situationen. Jag känner mig totalt hjälplös och jag vet att jag måste göra något, men vad? Det funkar inte att vänta ut tiden heller. Jag har inte det tålamodet.

Hur möter man verkligheten när man helst av allt vill fly från den? Och vad är verkligheten egentligen?

Jag sitter uppe på Sjulsarvet. Har setat ute på härbretrappen och läst i civilrättsboken och nappat åt mig så mycket sol jag kunnat med mina bigbauta-solglasögon på. Jag ska snart sticka ut och springa, när solen börjar gå ner. (För att slippa de där jäkla brillorna) Har laddat upp med gröttallriken och mjölkpaketets baksida för att slippa se något annat än paragrafer och juridiska termer.

"Kärlek är närhet. Det är omtanke för det vackra landskap vi lever i och för den planet vi bor på. Denna mjölk är alltså ett av våra kärlekslöften till dig"

Å. Jag har precis tagit emot lite kärlek från ett mjölkpaket, och det är inte alls så illa som det låter. Allt är bättre än ingenting.