Kom hem från träningen igår och rätt in i herrarnas 15 km. Åh jag trodde på guld för oss men det hjälpte inte hur mycket jag än hoppade i soffan på slutet. Surt. Men jag kan inte låta bli att vara lite glad för att det gick så dåligt för Kollaps-Petter (Som VG kallade honom) Inte för han är norrman, utan för han är som han är...

Nu är det några timmar tills skolan börjar och jag undrar om jag inte ska gå och baka semmelbullar!