Lunndörren i mitt hjärta

Vilken fantastiskt fin liten fjällsemester vi fick:) Vädret var helt okej på lördagen, inte så mycketl sol, mest molnigt. 19 km vandring stod på schemat för att ta oss upp till Anarisstugan som är STF:s minst besökta stuga med bara 10 bäddplatser. När vi kom dit var vi 15 stycken, sen kom det två till. Så 17 personer skulle stuva ihop sig i denna lilla stuga. Men det gick ju det med, det fanns några extramadrasser och paren fick sova i samma säng. Jag sov med Majken som, när hon väl somnade, sov gott ända fram till halv sju. (Okej, jag var inte överförtjust i att det var så mycket folk men de flesta var ju väldigt snälla och trevliga så det gick väl bra då:)
 
 
Dagen efter var vi först iväg eftersom Majken ändå vaknade så pass tidigt. Skönt att komma iväg och bort på fjället, 20 km var sträckan för dagen. Solen lyste på oss hela tiden nästan och efter en brant stigning kom vi upp på ett fjälls med världsfin utsikt! Där stannade vi i en timme och lunchade. Vi tänkte att de som också skulle till Lunndörren från Anaris snart skulle komma ikapp och förbi men det kom aldrig några. Tydligen höll vi ganska hög fart, det är en konst att hålla lagom låg fart för att kunna njuta men ändå komma någonstans... Det är en konst att njuta av vägen och inte bara ha målet framför sig...:P
 
Väl framme fick vi kvartera in oss i hunddelen av den lilla stugan. I andra delen bodde stugvärdarna. Där hade vi sex bäddar helt för oss själva och en massa utrymme vilket var skönt. Vi badade i den lilla tjärnen som fanns där och sedan åt vi pilsnerkorv som sig bör. På kvällen plockade vi lite blåbär utanför stugan, blåbären var jättestora och jättemånga (Majken tyckte att det gick lika bra med kråkbär...) Det var en underbar kväll, varmt, knappt någon blåst och faktiskt inga mygg.
 
 
Nästa dag ville vi inte hem. 14 km till bilen igen med en extra sväng till "pyramiderna". På vägen ner fick vi besked att vi kanske (nu igen) kanske får köpa gammhuset i Umfors. Kanske, det har varit många turer fram och tillbaka. Hoppas det går vägen denna gång:) Fjällen vill vi alltid tillbaka till. Lunndörren kommer vi nog också tillbaka till, det är fortfarande minst två år kvar i stan:)
Majken har varit en fröjd att ha med. Hon har suttit bak på ryggen och pratat på, när hon blivit trött har hon sovit, ca två gånger per vandring. Jag tycker att två mils vandring per dag är lite väl mycket men det är inte så mycket att göra åt..
 
 
 
 
 


Kommentarer
Helena

Vad härligt! Och fina bilder. Jag vill också!

2013-08-06 @ 18:00:58
mamma

Åh så härligt ni verkar ha haft det. Jag tycker också att två mil är ganska långt, men ni är ju unga och starka... :)
Dessutom förstår jag Majken. Jag gillar också kråkbär. Läskande liksom...

2013-08-06 @ 18:10:46
irene

så härligt ni haft det och sista bilden är fenomenal

2013-08-07 @ 18:11:02
Sanna

Vilken bildkavalkad! Roligt! :)

2013-08-08 @ 17:26:40


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Bridget

Hur var ditt liv? - Det var en storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva. Jag är så glad att jag fått leva.

RSS 2.0